welcome home, old me.
Ju mer du tänker på detta, alllt eftersom, förstår du att det passar in på dig, mer och mer. Du gör ditt bästa, försöker pussla ihop dig själv, innefrån. Men de enda du tänker på, är hur värdelös du är och hur du inte räcker till.
Har du haft denna känslan någon gång? Tänk efter riktigt noga innan du svarar. Svara inte och sedan tänk efter, har jag verklgen det? Tänk, tänk, tänk ... för de är väl det dom flesta i denna världen gör. Svara sedan. Har du verkligen mått såhär dåligt, känt dig såhär värdelös?
Har du funderat på vad som kan få någon att må såhär dålig? Dumma komentarer? Blickar? Hur folk beter sig i din närhet? Kompisar som inte visar sin uppskatning?
Vad du än gör i denna otroligt komplicerade värld, så måste du tänka. Glömmer du de, det räcker för en sekund. Så kan du få någon att må dåligt i flera månader.
Så tänk innan du gör.
Tänk.
taking chances
Vem är jag?
Min kära vän Bella frågade mig precis; vem är du?. Det fick mig att fundera lite, för en gångs skull (a', vem är egentligen denna enormt fotbolls intresserade tjejen?
För några år sedan hade jag ingen aning om vem jag var, inte vem jag ville vara och inte heller vad jag ville bli. Att svarar på hennes fråga var inte svårt, för jag vet vem jag är nu. Då visste jag det inte, men nu har jag både blivit äldre, klokare och definitivt mer "jag". Jag är den jag vill vara nu, eller i alla fall just nu, i detta tillfället.
Men frågan är fortfarande, vem är jag?.
Det jag har skrivit nu är bara massa babbel om att jag är den jag vill vara och att jag är stolt över den jag har blivit, inget direkt svar på frågan.
Men jag är en av de få(?) ungdomar som lever för nuet. För mig är min framtid inte viktigt, den kommer alldeles för fort redan, så varför tänka på den, då kommer den fortare? När farmor gick bort så slog det "en skruv" i min hjärna. Jag bestämde mig för att förändra mig till det bättre, och bli den jag ville vara. Nu är jag hon jag vill vara. Hon som lever för nuet och är lycklig. Hon som framtiden inte spelar någon roll för. För vad spelar det egentligen för roll? Man kan inte bestämma sin framtid, så att ens försöka är ett misslyckande. Den kommer med massa överraskningar och jag vill inte försöka lista ut dem, det kommer med tiden. Så om man kortfattar detta så kan man säga att jag är en positiv livsnjutare som lever för stunden och är förbannat lycklig!
to much feelings for me..
Jag har inte skrivit här på ett tag, men jag har verkligen försökt. Jag vet inte hur många gånger jag har försökt att skriva ner den känslan jag hade på balen, men jag lyckas aldrig. Jag får aldrig fram hur lycklig jag faktiskt var. För jag var verkligen lycklig, det var en av dom bästa kvällarna i mitt liv. Aldrig har jag haft den känslan i kroppen och det kanske är därför jag inte kan förklara den, för att jag inte har känt den innan. Jag vet inte va de var, men jag var så otroligt lycklig men samtidigt ledsen för att efter kvällen, så skulle allt vara slut. Dom tre senaste åren har alla dom människorna som dansade runt om mig på balen varit en del av mitt liv, men efter kvällen, så skulle jag "stänga dörren" för många av dom. Men trots att jag hade det i bakhuvudet hela tiden så lyckades jag ha så förbannat kul. Så hur ska man förklarar den känslan, jag vet inte och jag tänker inte ens försöka ge mig in på de, för just i det ögonblicket, när jag var som lyckligast, så förstod jag mig inte på mig själv. Hur kunde jag vara så lycklig den kvällen, när det var slutet på den lättaste delen i mitt liv och även den delen som har gjort mig till just den jag är idag?
och på toppen av allt detta så hade jag världensbästa dejt, min bästavän men även en jag hade känslor för. Det kunde bli något, eller det kan fortfarande bli något men jag vet inte vad jag ska göra. Jag tycker om honom, frågan är bara, är han verkligen rätt för mig? Jag tror faktiskt att han är det och det är därför jag blir så sur på mig själv. Jag litar inte tillräckligt mycket på mig själv för att släppa in någon i mitt liv, det har jag aldrig gjort men jag trodde att det kanske var rätt tillfälle att göra det nu. Men tydligen så är det inte de, för jag vågar inte. Hur det än slutar så tack, du är underbara, inget snack om saken. 
Balen -09, oförglömligt! <3
9B, <3
Varje vardag i tre år, har jag umgåtts mer er. Imorgon tar det slut, aldrig någonsin igen kommer jag att gå till skolan och fortfarande vara en i min störda klass, 9B. Vi har gått igenom mycket tillsammans, både på gott och ont. Vi har alltid vart den galna klassen, som har gjort mest oljud och som har gått varje lärare vi har haft på nerverna.
Tänk bara i sjuan. Då var vi små, korkade och ganska blyga för varandra, i alla fall i början. Blygheten släppte snabbt och busandet började redan efter en vecka, om ens det? Jag märkte snabbt att jag hade kommit i en klass där pluggandet inte var en favoritsyssla. Det var i sjuan folk fick pennor in i ryggen och det var även då en i klassen satte på brandalarmet i idrottshallen. Det var då jag var tretton år och det var då jag insåg att man kunde ha kul i skolan. Det var då vi hade Håkan och såg på film varje lektion och det var då vi fick höra av två lärare att vi var den värsta klassen de någonsin hade haft. Jag tror att 7B satte spår i vissa av lärarna som de sent kommer att glömma.
Åttan började likadant som sjuan, en jäkla massa bus och för de flesta i klassen var pluggandet ingenting att tänka på. Det var i åttan som jag tappade orken att plugga och började vela på riktigt istället. Det var i åttan som en lärare ringde hem till mig för första gången och mamma blev arg som satan. Det var i åttan jag fick en lärare till att börja gråta. Det var i åttan en av busungarna flyttades till park, och man kan väl säga att klassen förändrades. I några veckor blev vi en tyst klass som saknade honom. Men galenskapen började igen, nu lite mer våghalsigt. Det var i åttan elementet var min favorit plats. Det var i åttan som jag insåg hur underbara vissa killar i klassen var och det var på höstterminen som jag började umgås med flickorna i 9D som jag älskar. Det var även då som jag insåg hur mycket skitsnack det fanns på skolan. Och det var i åttan jag insåg att det spelade ingen roll hur dåligt jag mådde, det fanns en, en viss person som alltid fick mig att le.
Nian började och jag insåg att det bara var ett år kvar med min klass. Det var i nian som jag började umgås med de sköna pöjkarna i 9D och 9E. Det var i nian som vi klippte en på lektionen och det var i nian som jag började bli "våldtagen". Det var i nian en upptäckte limflaksan och testade att limma fast moppehjlämar på moppar. Det var i nian vi skapade ett nytt gäng, som jag fortfarande tillhör och det var i nian festandet började gå över styr. Varje fest slutade med att någon blev skadad och minnesluckorna var ett faktum. Det var i nian vi skulle sova på taket men det slutade i ett tält i två timmar. Det var i nian jag började komma bakfull till skolan. Det var i nian mina nya favoritplats blev bonnebänken då min älskade bästavän byte skola. Det var i nian som jag började tycka om vissa killar i klassen ännu mer och det är nu jag inser att jag kanske kommer tappa kontakten med dem. Det var i nian jag började skriva siffror stora som hus på matte proven. Det var i nian jag började skolka rejält och slutade plugga helt. Det var i nian mina uppgifter kom flera veckor för sent och det var då jag riskerade ig i slutbetyg. Det är nu i slutet som jag verkligen har fått bra kontakt med vissa killar i klassen och det är nu som jag har tappat den med vissa tjejer.
Blandande känslor är i min kropp just nu. Det ska bli skönt med sommarlov men att sluta nian och att lämna 9B? att inte kunna tänka tanken "vi ses efter sommarn igen", det gillar jag inte. Dels för att jag inte vill börja i gymnasiumet och dels för att jag kommer sakna oss. Trots att vi är en riktigt störd klass så tycker jag om den. 9B har gjort min högstadie tid lättare och framförallt roligare. Jag kan ju säga såhär, vissa i klassen betyder mer än andra, jag tror ni vet vilka ni är, och ni, ni är underbara! Vissa har förändrat mig totalt så tack!
9B, jag kommer att sakna er. Hur busiga och glada ni alltid var och stämmningen, jag säger som Bella, "det finns en viss kärlek i luften". Hur dumma kommentar ni än gav till någon, så vet jag att ni egentligen inte ville något illa. Ni fick mig att känna mig speciell på många sätt, tråkigt att det är slut nu. Jag vill ha en sista kram av dig imorgon, kommer sakna dig mest av alla, hoppas jag inte tappar kontakten med dig!
Vissa killar i 7;an. <3
Starkast överlever!
Be always there even if you are not around
Jag står med utsträckta armar,
känner hur vinden tar tag i mitt hår.
Tänk om jag skulle våga falla,
se om du står där nere och tar emot mig.
Tio meter är det ner till marken,
jag fruktar för mitt liv.
Inte för att jag kan dö,
men tänk om du inte står där?
Tänk om det är berget jag känner när jag landar,
istället för dina armar.
Jag står inte här uppe för att jag vill dö,
utan för att se om du verkligen finns där.
Borde man inte lära sig något varje gång man väljer fel väg att gå?
Antligen så lär jag mig långsamt men säkert
eller så vill jag utmana ödet lite för mycket vissa gånger.
Jag chansar på att det är en blandning av båda två.
För jag vill inte göra vissa saker, men gör de ändå, för att ha lite kul.
Och eftersom jag redan har gjort de en gång, varför inte testa igen?
Det kanske går bättre denna gången?
Puckat tänkande, men jag tror inte riktigt att jag tänker så exakt,
jag vet inte hur jag tänker, jag tänker nog inte?
Jag vet bara att jag tänker på konsekvenserna efter att jag har gjort något.
Jag kanske borde tänka lite oftare på det mamma sa till mig när jag var en liten skitunge,
"tänk först, gör sedan".
Men jag får inte in de fyra orden i min hjärna, jag får det inte bara.
Men jag står iallafall för mina handlingar, vare sig det är bra eller dåligt.
Det är jag stolt över, men det jag gjorde mot dig är jag inte stolt över.
Jag satte våran vänskap på spel och det kommer jag inte att göra om, det lovar jag.
Är riktigt glad att jag har dig och att du inte är sur på mig, bara besviken.
Men det förstår jag helt klart, mer än vad du tror.
Som sagt, du är den bästa jag har, älskar dig så! <3
