welcome home, old me.

Har du någon gång känt den där hemska känslan i kroppen? Den där känslan som får dig att vilja dra av allt ditt hår eller bara slå dig så hårt så du fokuserar på smärtan, inte den ekande rösten i ditt huvud som viskar hur värdelös du är? Har du någon gång kollat dig i spegel och blivit äcklad av de du ser? Har du någon gång velat låsa in dig på ditt rum i flera veckor, inte prata eller träffa någon? Har du någon gång velat försvinna, lämna denna världen för ett tag och komma bort. Dit du faktiskt känner att du behövs, dit du känner att du gör någon nytta?
Ju mer du tänker på detta, alllt eftersom, förstår du att det passar in på dig, mer och mer. Du gör ditt bästa, försöker pussla ihop dig själv, innefrån. Men de enda du tänker på, är hur värdelös du är och hur du inte räcker till.
Har du haft denna känslan någon gång? Tänk efter riktigt noga innan du svarar. Svara inte och sedan tänk efter, har jag verklgen det? Tänk, tänk, tänk ... för de är väl det dom flesta i denna världen gör. Svara sedan. Har du verkligen mått såhär dåligt, känt dig såhär värdelös?
Har du funderat på vad som kan få någon att må såhär dålig? Dumma komentarer? Blickar? Hur folk beter sig i din närhet? Kompisar som inte visar sin uppskatning?
Vad du än gör i denna otroligt komplicerade värld, så måste du tänka. Glömmer du de, det räcker för en sekund. Så kan du få någon att må dåligt i flera månader.
Så tänk innan du gör. 
Tänk.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0