JUSTLiFE

Nu sitter jag här på Hamburgö, hos min älskade pappa och bara ler för mig själv. Det är konstigt de där, pappa kan få mig att bli glad hur lätt som helst medan mamma har allt svårare för de. Det är lite konstigt faktiskt, jag har bott hos min mamma sen jag var sex men jag är fortfarande mest lik min pappa. Jag tror att han måste ha haft en stor inverkan på mig när jag var mindre, för jag är som han. Samma dumma humor, oseriösa och grymt svårt för att bli sur. Jag älskar både han och mamma, mycket, men på något sätt känns det rätt när jag säger att jag jag älskar pappa mer, inget dumt mot mamma, hon är underbar men pappa och jag har något. Han förstår mig, är inte allför seriös och han stöttar mig i det jag gör. Han vill att jag ska göra det jag vill, han vill att jag ska vara lycklig, han vill att jag ska nå mina drömmar. Det vill visserligen mamma också men han stöttar mig på ett sätt som hon aldrig kommer att kunna göra. Om jag skulle tacka honom för allt han har gjort för mig så skulle det ta evigheter men jag måste tacka honom för en sak, för att han fick mig att börja spela fotboll, min största kärlek i livet. Jag tackar gud för att det var just jag som fick honom, den bästa i världen.